Alonwin

Exet heter Per. När jag träffade honom mådde jag otroligt dåligt. Jag hade festat för mycket, träffat för många killar, gjort bort mig för mycket. Han var problematisk och det gjorde mig intresserad. Vi träffades nästan dygnet runt det första året, men nästan ingen visste om det. Han ville inte att folk skulle veta att vi sågs och ingen av oss visste vad vi ville med varandra under en väldigt lång tid.

Till slut blev jag kär. Jag tror i alla fall att det är så kärlek känns, men jag är inte säker. Jag var för mycket för honom, tog för stor plats, begärde för mycket. Han sårade mig djupt den sommaren, men vi hittade tillbaka till varandra. Den här sommaren var det han som begärde för mycket. Det tog mig lång tid att bestämma mig för att göra slut, men till slut gjorde jag det.

Nånstans visste jag att det inte skulle bli ett lätt avslut och det fick jag rätt i. Det har gått ganska lång tid nu, men vi träffas ändå. Jag för att jag inte vill vara ensam och för att det är så påfrestande när han är arg på mig. Vad han har för anledning vet jag inte. Han är inte kär i mig längre så han är väl ensam han också. Eller så är det praktiskt med ex-sex.

Jag vill egentligen inte träffa honom. Han tar för mycket plats, vill ha tid som jag inte har och uppmärksamhet jag inte vill ge honom. Men säger jag det rakt ut kommer bråket ta ännu mer energi. Istället låter jag honom höra av sig, säger ja ibland och hoppas att vår kontakt ska rinna ut i sanden. Han kommer bli arg när han inser det, men medans jag väntar på att det ska inträffa är det lugnt och skönt.

Jag vet inte vad mina känslor betyder längre. Ibland tror jag att jag inte har några känslor egentligen, ingen empati och ingen förmåga att se längre än till mig själv. Andra gånger tänker jag att jag känner för mycket. I vilket fall är det frustrerande.