Alonwin

En utgång senare och jag har lyckats ta snacket med Johan. Det blev förvirrat såklart eftersom jag valde att ta upp det när vi båda var bakis och det tog lång tid innan jag lyckades få honom att förstå. Men nu är det i alla fall gjort.

På klubben träffade jag Robin och blev ännu mindre klok på honom. Han dissade mig rätt rejält ute, men när jag kom hem hade han skrivit på MSN att han ville sova med mig.

Tydligen är jag osams med Per igen också. Den här gången får det vara, nu är det definitivt slut på både vår kärlek och vår vänskap. Han kan få förstöra någon annans liv istället.

Förutom situationen med Johan pågår det lite småsaker runt om som faktiskt bara är trevliga. Ett sms ibland, stöta ihop ute ibland, prata på Facebook ibland. Små, små tecken på att jag inte är så ful, pinsam och tråkig som jag intalar mig ibland.

För några veckor sedan stötte jag på Niklas igen av en slump och det slutade med att vi gick hem den natten. Sedan dess har vi sms:at lite, i stort sett bara på fyllan, men det är ju då det behövs. Jag skulle gärna träffa honom på riktigt någon gång, men jag är helt på det klara med att det antagligen aldrig kommer ske.

Robin blir jag fortfarande inte klok på. Min slutsats är att han antingen är en player av stora mått eller en extremt blyg och osäker kille. I vilket fall som helst är det trevligt när han ibland skriver på MSN att jag är fin. Precis lagom.

Johan nr 1 kommer alltid vara min bästa vän, men jag är fortfarande rädd att jag sårar honom. I vårt gamla umgänge är jag fortfarande "Johans tjej" med alla och kommer nog så förbli ett bra tag. Hur han skulle reagera om jag träffade någon ny vet jag inte. Jag försöker att inte tänka på det.

Vad gäller Johan nr 3 så har vi av någon anledning lyckats att vara varandras fem i två-ragg två gånger. Jag bryr mig inte om det mer än att det varit trevligt. Jag är dock livrädd att han och Johan nr 2 ska börja prata om mig. Att gå hem med honom bör jag undvika i framtiden.

Jag vet själv att allt det här låter mycket. Jag ser, precis som ni, att jag söker bekräftelse på ett sätt som inte är hälsosamt. Men vet ni vad? Det skiter jag i just nu. Just nu njuter jag av att jag är ung och snygg, tids nog kan jag stadga mig.

Johan nr 2 har visat mig en hel del intresse på senaste tiden och hungrig på bekräftelse som jag är har jag inte gjort mycket för att sänka hans förhoppningar. Han har varit med en del när vi varit ute och det har kramats, hånglats och sovits med varandra. Det har till och med varit en del sex.

Problemet är att jag inte vill ha honom egentligen och nu har det gått för långt. Jag måste stoppa det här innan han blir sårad och jag vänjer mig vid att ha honom där. Jag vet dock inte hur jag ska ta upp det. Det har inte gått så långt att vi kan ha ett "vi måste prata"-prat. Eftersom vi träffas varje dag kan jag inte bara sluta höra av mig och hoppas att han ska fatta hinten. Jag måste någonstans i vanlig konversation på tu man hand lyckas få ur mig orden "Jag tror att jag träffar dig av fel anledningar".

Jag vet inte hur jag ska hantera detta, mer än att det måste göras. Jag kan inte hamna i ett förhållande till som börjar med att jag för feg för att säga att jag inte vill. Vuxnare än så måste jag väl ändå vara.

Ikväll har jag en riktigt dålig kväll. Ikväll är en kväll då jag saknar Per, inte för att han är Per utan för att vi kommit till en nivå i vårt förhållande då det var OK att inte alltid må bra. Det var OK att be honom hålla om mig medan jag grät en skvätt utan att det var något konstigt eller pinsamt med det.

Det finns ingen jag kan be om det nu. Jag letar och letar, i min telefonbok, på MSN, på Facebook. Försöker hitta någon som skulle kunna tänka sig att komma hit och hålla om mig. Hålla om mig för att jag är liten, ynklig, rädd och ledsen, inte för att de vill ligga med mig. Det finns ingen som jag ens skulle kunna fråga, ingen jag skulle kunna vara så ärlig mot.

Ikväll är en kväll då jag är säker på att alla andra samlats någonstans för att göra något superkul, men de har struntat i att bjuda mig. Jag vet såklart att det inte är så, men känslan går inte att mota bort. Ikväll är en ensam kväll. Ikväll är en kväll utan kramar.

Halvvägs in i september börjar jag önska att jag hade någon att dela de kalla kvällarna med. Ett tag var jag på väg att ge Robin en chans, men hur desperat jag än är tänker jag inte träffa någon som vill träffas ena dagen och sedan inte hör av sig nästa.

Jag går sällan hem själv från en utekväll, problemet är inte att hitta någon för stunden. Problemet är att hitta någon som vill träffa mig igen, nykter och långt borta från fyllans ärlighet och framfusighet. Jag kan inte spela det här spelet, fattar jag intresse för någon så ser jag till att han får veta det utan att vänta på att han ska höra av sig. Men jag börjar förstå att de flesta killar inte uppskattar sån framfusighet.

För några dagar sedan träffade jag en kille som verkligen var min typ, men som inte heller har hört av sig. Han hette Niklas, var på samma ställe i livet som jag, var vältränad som få och alldeles, alldeles underbar. Jag skrämmer bort de bra killarna genom att slösa bort dem på ett one night stand. För att jag är så svältfödd på närhet att jag inte orkar vänta och se om de kanske kommer vilja träffa mig i framtiden.

Hur kul det än är att vara singel så sliter det otroligt på psyket och just nu hade jag gärna haft något lite mer. Inget seriöst, men någon se en film med någon kväll. Någon att kramas med.

Micke kom till stan, hälsade på hos mig och stannade några dagar. Efter de dagarna har jag insett att jag inte klarar av att ha någon runt mig som pockar på min uppmärksamhet 24/7. För första gången i mitt liv behöver jag mitt eget utrymme, en insikt som är mer än välkommen.

När han åkt hem gick jag ut med mina vänner. Det hade varit en perfekt kväll om det inte varit för att en av mina killkompisar ljög för mig om en sak, en lögn som fick mig att bli osams med Per. Såhär i efterhand har jag bett om ursäkt för det jag gjorde fel, medan min kompis har valt att förneka att han gjort något överhuvudtaget. Jag har undvikit honom sen dess, något som också innebär att jag undviker alla mina vänner eftersom vi färdas i grupp.

Jag önskar att någon kunde berätta för mig att jag gör rätt, men jag kan inte blanda in de andra i något som är mellan mig och honom. Jag hoppas bara att de ser igenom honom och inte tror att det är jag som är lögnaren. Veta kan jag dock inte göra, för så vuxen är jag att inte tänker fråga dem.

Nu tänker jag fokusera på att bara vara jag ett tag. Vad någon annan tycker skiter jag fullständigt i.

Robin är en sån där kille som skulle kunna vara rätt. Det är inte vanligt att jag attraheras av ett utseende i första hand, men han är verkligen sanslöst snygg. Jag skulle nog helst kalla honom vacker. Vi hade ett one night stand en gång och sedan sköt jag det hela i sank rätt snabbt med två fyllemess.

Nu vill han plötsligt ses, men det har blivit för krångligt. För många gemensamma vänner på Facebook, för mycket ångest, för mycket osäkerhet från min sida. Robin får vara, för tillfället i alla fall.

Det börjar bli för mycket hemligheter nu, för många saker jag måste få ur mig för att inte explodera. Jag tänker för mycket, analyserar för mycket, tar för många saker för givet. För första gången på länge vill jag bara vara själv. Just nu vill jag inte kramas alls.

Under några dagar i somras träffade jag Micke. Jag var inte singel då och tänkte inte ens tanken att göra något med honom. Men vad vi pratade och skrattade och trivdes bra tillsammans!

Han bor inte i samma stad som mig. Han är för ung för mig. Men vi pratar i stort sett varje dag på MSN och jag saknar att ha honom där när han är offline. Vi flirtar inte ens. Vi pratar bara, om livet och vardagliga saker och sånt som egentligen inte betyder någonting.

Jag vet inte om han är intresserad av mig. Men jag vet att han ska komma till min stad om en riktigt snar framtid. Jag är glad och nervös och uppspelt och jag vet inte vad. Men jag är också beredd på ett bakslag. Med lite tur har jag i alla fall hittat en riktigt god vän.

Jag är inte bra på att vara singel. Eller så är jag otroligt bra på det. Det är svårt för mig att må bra utan kärleksfull kroppskontakt, utan kramar och kyssar. Så jag kramas och hånglar, lite som jag vill, utan att tänka på konsekvenserna. Utan att tänka på att det kanske inte är världens bästa idé att göra det med någon som jag måste träffa i vardagen eller med någon som kan tänkas bli sårad.

Nu finns det tre stycken Johan som jag gjort just sådär med. En av har funnits i mitt liv en lång tid, varav den största delen som pojkvän. Nu är jag rädd att jag sårar honom för att jag söker hans sällskap när vi ses. Han säger att det är lugnt, att vi båda vet vad som gäller, men jag vet inte om jag tror honom.

En annan hade jag hoppats på att bli god vän med en dag. Jag träffar honom dagligen och tycker otroligt bra om honom. Hade saker sett annorlunda ut hade det kanske kunnat bli vi. Ibland tänker jag att det kanske är värt ett försök.

Den tredje hade det varit väldigt bra om jag låtit bli. Mest för att jag fick för mig att det kunde vara trevligt att träffa honom igen och inte kunde släppa den idén trots att jag nästan var säker på att han inte var intresserad. Det var han inte, kan man lugnt säga. Varje gång jag träffar honom skäms jag över min ärlighet, men jag kan inte göra något åt det utan att gräva ner mig själv ännu djupare i "jag är ensam och patetisk"-träsket.

De två sista känner dessutom varandra och jag hoppas verkligen att det vi gjort aldrig kommer på tal mellan dem. För även om jag inte skäms över vad jag gör så vet jag att det finns många som inte ser med blida ögon på tjejer som är som jag. Hade jag varit starkare hade jag inte brytt mig, men jag står inte ut med tanken på att andra ser ned på mig. Det rimmar illa med mitt behov av att vara omtyckt av alla.

Exet heter Per. När jag träffade honom mådde jag otroligt dåligt. Jag hade festat för mycket, träffat för många killar, gjort bort mig för mycket. Han var problematisk och det gjorde mig intresserad. Vi träffades nästan dygnet runt det första året, men nästan ingen visste om det. Han ville inte att folk skulle veta att vi sågs och ingen av oss visste vad vi ville med varandra under en väldigt lång tid.

Till slut blev jag kär. Jag tror i alla fall att det är så kärlek känns, men jag är inte säker. Jag var för mycket för honom, tog för stor plats, begärde för mycket. Han sårade mig djupt den sommaren, men vi hittade tillbaka till varandra. Den här sommaren var det han som begärde för mycket. Det tog mig lång tid att bestämma mig för att göra slut, men till slut gjorde jag det.

Nånstans visste jag att det inte skulle bli ett lätt avslut och det fick jag rätt i. Det har gått ganska lång tid nu, men vi träffas ändå. Jag för att jag inte vill vara ensam och för att det är så påfrestande när han är arg på mig. Vad han har för anledning vet jag inte. Han är inte kär i mig längre så han är väl ensam han också. Eller så är det praktiskt med ex-sex.

Jag vill egentligen inte träffa honom. Han tar för mycket plats, vill ha tid som jag inte har och uppmärksamhet jag inte vill ge honom. Men säger jag det rakt ut kommer bråket ta ännu mer energi. Istället låter jag honom höra av sig, säger ja ibland och hoppas att vår kontakt ska rinna ut i sanden. Han kommer bli arg när han inser det, men medans jag väntar på att det ska inträffa är det lugnt och skönt.

Jag vet inte vad mina känslor betyder längre. Ibland tror jag att jag inte har några känslor egentligen, ingen empati och ingen förmåga att se längre än till mig själv. Andra gånger tänker jag att jag känner för mycket. I vilket fall är det frustrerande.

Den kvällen spenderades i goda vänners lag, med lite mer alkohol än vad som är nyttigt. Som alla andra kvällar när jag är full saknade jag någon. Inte någon speciell, utan bara någon vem som helst att hålla om, någon att prata med, någon att somna och vakna med.

Jag blev desperat såklart, skickade mess som inte borde skickats, ringde samtal som aldrig borde ringts. Jag brydde mig för mycket om messet som aldrig kom, från honom som jag egentligen inte vill ha. Jag ringde och väckte en annan som jag absolut inte vill ha och som jag kommer tvingas möta varje dag framöver.

Jag definierar mig efter vad andra tycker om mig och den där kvällen var jag inte vatten värd. Trots att jag var med vänner, trots att vi hade roligt, trots att jag var välkommen där.

Jag får mer ångest än de flesta har jag förstått. Nu kommer varje skoldag och varje utgång på just den klubben att vara obekväma och nervösa. Inte roliga och otvugna som de varit förut.

Att jag är singel är självvalt och jag vet att det är rätt. Han var inte bra för mig, jag var inte bra för honom. Men hur gör jag för att gå vidare och inte gräva en till likadan grop åt mig själv? Hur ska jag orka vänta på den rätte och inte bara nöja med den första som är intresserad av mig?

Min sista höst som student närmar sig med stormsteg och vi glider in i den vanliga lunken allt mer. Jag pratar fortfarande med exet, ljuger om att jag inte vill träffa någon, ljuger om att jag inte har träffat någon. Jag har bara inte träffat Honom. Tänk om han aldrig kommer.