Alonwin

Jag är inte bra på att vara singel. Eller så är jag otroligt bra på det. Det är svårt för mig att må bra utan kärleksfull kroppskontakt, utan kramar och kyssar. Så jag kramas och hånglar, lite som jag vill, utan att tänka på konsekvenserna. Utan att tänka på att det kanske inte är världens bästa idé att göra det med någon som jag måste träffa i vardagen eller med någon som kan tänkas bli sårad.

Nu finns det tre stycken Johan som jag gjort just sådär med. En av har funnits i mitt liv en lång tid, varav den största delen som pojkvän. Nu är jag rädd att jag sårar honom för att jag söker hans sällskap när vi ses. Han säger att det är lugnt, att vi båda vet vad som gäller, men jag vet inte om jag tror honom.

En annan hade jag hoppats på att bli god vän med en dag. Jag träffar honom dagligen och tycker otroligt bra om honom. Hade saker sett annorlunda ut hade det kanske kunnat bli vi. Ibland tänker jag att det kanske är värt ett försök.

Den tredje hade det varit väldigt bra om jag låtit bli. Mest för att jag fick för mig att det kunde vara trevligt att träffa honom igen och inte kunde släppa den idén trots att jag nästan var säker på att han inte var intresserad. Det var han inte, kan man lugnt säga. Varje gång jag träffar honom skäms jag över min ärlighet, men jag kan inte göra något åt det utan att gräva ner mig själv ännu djupare i "jag är ensam och patetisk"-träsket.

De två sista känner dessutom varandra och jag hoppas verkligen att det vi gjort aldrig kommer på tal mellan dem. För även om jag inte skäms över vad jag gör så vet jag att det finns många som inte ser med blida ögon på tjejer som är som jag. Hade jag varit starkare hade jag inte brytt mig, men jag står inte ut med tanken på att andra ser ned på mig. Det rimmar illa med mitt behov av att vara omtyckt av alla.