Alonwin

Halvvägs in i september börjar jag önska att jag hade någon att dela de kalla kvällarna med. Ett tag var jag på väg att ge Robin en chans, men hur desperat jag än är tänker jag inte träffa någon som vill träffas ena dagen och sedan inte hör av sig nästa.

Jag går sällan hem själv från en utekväll, problemet är inte att hitta någon för stunden. Problemet är att hitta någon som vill träffa mig igen, nykter och långt borta från fyllans ärlighet och framfusighet. Jag kan inte spela det här spelet, fattar jag intresse för någon så ser jag till att han får veta det utan att vänta på att han ska höra av sig. Men jag börjar förstå att de flesta killar inte uppskattar sån framfusighet.

För några dagar sedan träffade jag en kille som verkligen var min typ, men som inte heller har hört av sig. Han hette Niklas, var på samma ställe i livet som jag, var vältränad som få och alldeles, alldeles underbar. Jag skrämmer bort de bra killarna genom att slösa bort dem på ett one night stand. För att jag är så svältfödd på närhet att jag inte orkar vänta och se om de kanske kommer vilja träffa mig i framtiden.

Hur kul det än är att vara singel så sliter det otroligt på psyket och just nu hade jag gärna haft något lite mer. Inget seriöst, men någon se en film med någon kväll. Någon att kramas med.