Alonwin

Jag är inte bra på att vara singel. Eller så är jag otroligt bra på det. Det är svårt för mig att må bra utan kärleksfull kroppskontakt, utan kramar och kyssar. Så jag kramas och hånglar, lite som jag vill, utan att tänka på konsekvenserna. Utan att tänka på att det kanske inte är världens bästa idé att göra det med någon som jag måste träffa i vardagen eller med någon som kan tänkas bli sårad.

Nu finns det tre stycken Johan som jag gjort just sådär med. En av har funnits i mitt liv en lång tid, varav den största delen som pojkvän. Nu är jag rädd att jag sårar honom för att jag söker hans sällskap när vi ses. Han säger att det är lugnt, att vi båda vet vad som gäller, men jag vet inte om jag tror honom.

En annan hade jag hoppats på att bli god vän med en dag. Jag träffar honom dagligen och tycker otroligt bra om honom. Hade saker sett annorlunda ut hade det kanske kunnat bli vi. Ibland tänker jag att det kanske är värt ett försök.

Den tredje hade det varit väldigt bra om jag låtit bli. Mest för att jag fick för mig att det kunde vara trevligt att träffa honom igen och inte kunde släppa den idén trots att jag nästan var säker på att han inte var intresserad. Det var han inte, kan man lugnt säga. Varje gång jag träffar honom skäms jag över min ärlighet, men jag kan inte göra något åt det utan att gräva ner mig själv ännu djupare i "jag är ensam och patetisk"-träsket.

De två sista känner dessutom varandra och jag hoppas verkligen att det vi gjort aldrig kommer på tal mellan dem. För även om jag inte skäms över vad jag gör så vet jag att det finns många som inte ser med blida ögon på tjejer som är som jag. Hade jag varit starkare hade jag inte brytt mig, men jag står inte ut med tanken på att andra ser ned på mig. Det rimmar illa med mitt behov av att vara omtyckt av alla.

Exet heter Per. När jag träffade honom mådde jag otroligt dåligt. Jag hade festat för mycket, träffat för många killar, gjort bort mig för mycket. Han var problematisk och det gjorde mig intresserad. Vi träffades nästan dygnet runt det första året, men nästan ingen visste om det. Han ville inte att folk skulle veta att vi sågs och ingen av oss visste vad vi ville med varandra under en väldigt lång tid.

Till slut blev jag kär. Jag tror i alla fall att det är så kärlek känns, men jag är inte säker. Jag var för mycket för honom, tog för stor plats, begärde för mycket. Han sårade mig djupt den sommaren, men vi hittade tillbaka till varandra. Den här sommaren var det han som begärde för mycket. Det tog mig lång tid att bestämma mig för att göra slut, men till slut gjorde jag det.

Nånstans visste jag att det inte skulle bli ett lätt avslut och det fick jag rätt i. Det har gått ganska lång tid nu, men vi träffas ändå. Jag för att jag inte vill vara ensam och för att det är så påfrestande när han är arg på mig. Vad han har för anledning vet jag inte. Han är inte kär i mig längre så han är väl ensam han också. Eller så är det praktiskt med ex-sex.

Jag vill egentligen inte träffa honom. Han tar för mycket plats, vill ha tid som jag inte har och uppmärksamhet jag inte vill ge honom. Men säger jag det rakt ut kommer bråket ta ännu mer energi. Istället låter jag honom höra av sig, säger ja ibland och hoppas att vår kontakt ska rinna ut i sanden. Han kommer bli arg när han inser det, men medans jag väntar på att det ska inträffa är det lugnt och skönt.

Jag vet inte vad mina känslor betyder längre. Ibland tror jag att jag inte har några känslor egentligen, ingen empati och ingen förmåga att se längre än till mig själv. Andra gånger tänker jag att jag känner för mycket. I vilket fall är det frustrerande.

Den kvällen spenderades i goda vänners lag, med lite mer alkohol än vad som är nyttigt. Som alla andra kvällar när jag är full saknade jag någon. Inte någon speciell, utan bara någon vem som helst att hålla om, någon att prata med, någon att somna och vakna med.

Jag blev desperat såklart, skickade mess som inte borde skickats, ringde samtal som aldrig borde ringts. Jag brydde mig för mycket om messet som aldrig kom, från honom som jag egentligen inte vill ha. Jag ringde och väckte en annan som jag absolut inte vill ha och som jag kommer tvingas möta varje dag framöver.

Jag definierar mig efter vad andra tycker om mig och den där kvällen var jag inte vatten värd. Trots att jag var med vänner, trots att vi hade roligt, trots att jag var välkommen där.

Jag får mer ångest än de flesta har jag förstått. Nu kommer varje skoldag och varje utgång på just den klubben att vara obekväma och nervösa. Inte roliga och otvugna som de varit förut.

Att jag är singel är självvalt och jag vet att det är rätt. Han var inte bra för mig, jag var inte bra för honom. Men hur gör jag för att gå vidare och inte gräva en till likadan grop åt mig själv? Hur ska jag orka vänta på den rätte och inte bara nöja med den första som är intresserad av mig?

Min sista höst som student närmar sig med stormsteg och vi glider in i den vanliga lunken allt mer. Jag pratar fortfarande med exet, ljuger om att jag inte vill träffa någon, ljuger om att jag inte har träffat någon. Jag har bara inte träffat Honom. Tänk om han aldrig kommer.