Alonwin

Ikväll har jag en riktigt dålig kväll. Ikväll är en kväll då jag saknar Per, inte för att han är Per utan för att vi kommit till en nivå i vårt förhållande då det var OK att inte alltid må bra. Det var OK att be honom hålla om mig medan jag grät en skvätt utan att det var något konstigt eller pinsamt med det.

Det finns ingen jag kan be om det nu. Jag letar och letar, i min telefonbok, på MSN, på Facebook. Försöker hitta någon som skulle kunna tänka sig att komma hit och hålla om mig. Hålla om mig för att jag är liten, ynklig, rädd och ledsen, inte för att de vill ligga med mig. Det finns ingen som jag ens skulle kunna fråga, ingen jag skulle kunna vara så ärlig mot.

Ikväll är en kväll då jag är säker på att alla andra samlats någonstans för att göra något superkul, men de har struntat i att bjuda mig. Jag vet såklart att det inte är så, men känslan går inte att mota bort. Ikväll är en ensam kväll. Ikväll är en kväll utan kramar.

Halvvägs in i september börjar jag önska att jag hade någon att dela de kalla kvällarna med. Ett tag var jag på väg att ge Robin en chans, men hur desperat jag än är tänker jag inte träffa någon som vill träffas ena dagen och sedan inte hör av sig nästa.

Jag går sällan hem själv från en utekväll, problemet är inte att hitta någon för stunden. Problemet är att hitta någon som vill träffa mig igen, nykter och långt borta från fyllans ärlighet och framfusighet. Jag kan inte spela det här spelet, fattar jag intresse för någon så ser jag till att han får veta det utan att vänta på att han ska höra av sig. Men jag börjar förstå att de flesta killar inte uppskattar sån framfusighet.

För några dagar sedan träffade jag en kille som verkligen var min typ, men som inte heller har hört av sig. Han hette Niklas, var på samma ställe i livet som jag, var vältränad som få och alldeles, alldeles underbar. Jag skrämmer bort de bra killarna genom att slösa bort dem på ett one night stand. För att jag är så svältfödd på närhet att jag inte orkar vänta och se om de kanske kommer vilja träffa mig i framtiden.

Hur kul det än är att vara singel så sliter det otroligt på psyket och just nu hade jag gärna haft något lite mer. Inget seriöst, men någon se en film med någon kväll. Någon att kramas med.

Micke kom till stan, hälsade på hos mig och stannade några dagar. Efter de dagarna har jag insett att jag inte klarar av att ha någon runt mig som pockar på min uppmärksamhet 24/7. För första gången i mitt liv behöver jag mitt eget utrymme, en insikt som är mer än välkommen.

När han åkt hem gick jag ut med mina vänner. Det hade varit en perfekt kväll om det inte varit för att en av mina killkompisar ljög för mig om en sak, en lögn som fick mig att bli osams med Per. Såhär i efterhand har jag bett om ursäkt för det jag gjorde fel, medan min kompis har valt att förneka att han gjort något överhuvudtaget. Jag har undvikit honom sen dess, något som också innebär att jag undviker alla mina vänner eftersom vi färdas i grupp.

Jag önskar att någon kunde berätta för mig att jag gör rätt, men jag kan inte blanda in de andra i något som är mellan mig och honom. Jag hoppas bara att de ser igenom honom och inte tror att det är jag som är lögnaren. Veta kan jag dock inte göra, för så vuxen är jag att inte tänker fråga dem.

Nu tänker jag fokusera på att bara vara jag ett tag. Vad någon annan tycker skiter jag fullständigt i.

Robin är en sån där kille som skulle kunna vara rätt. Det är inte vanligt att jag attraheras av ett utseende i första hand, men han är verkligen sanslöst snygg. Jag skulle nog helst kalla honom vacker. Vi hade ett one night stand en gång och sedan sköt jag det hela i sank rätt snabbt med två fyllemess.

Nu vill han plötsligt ses, men det har blivit för krångligt. För många gemensamma vänner på Facebook, för mycket ångest, för mycket osäkerhet från min sida. Robin får vara, för tillfället i alla fall.

Det börjar bli för mycket hemligheter nu, för många saker jag måste få ur mig för att inte explodera. Jag tänker för mycket, analyserar för mycket, tar för många saker för givet. För första gången på länge vill jag bara vara själv. Just nu vill jag inte kramas alls.

Under några dagar i somras träffade jag Micke. Jag var inte singel då och tänkte inte ens tanken att göra något med honom. Men vad vi pratade och skrattade och trivdes bra tillsammans!

Han bor inte i samma stad som mig. Han är för ung för mig. Men vi pratar i stort sett varje dag på MSN och jag saknar att ha honom där när han är offline. Vi flirtar inte ens. Vi pratar bara, om livet och vardagliga saker och sånt som egentligen inte betyder någonting.

Jag vet inte om han är intresserad av mig. Men jag vet att han ska komma till min stad om en riktigt snar framtid. Jag är glad och nervös och uppspelt och jag vet inte vad. Men jag är också beredd på ett bakslag. Med lite tur har jag i alla fall hittat en riktigt god vän.